Besök vid SL4, 7,5 cm m/57 serie 2 batteri

Uppdaterad efter besök 2024-08-03

Några månader innan de nya ägarna satte grävskopan i plomberingen runt SL4’s huvudentré hade vi kontakt och jag fick tillåtelse att besöka anläggningen så fort man säkrat ingången och besiktigat berget något. Bland de första på 14 år sedan batteriet plomberades fick bunkertours chansen att besöka och inspektera berget.

På vägen upp gjordes besök vid GE1 och GE2 utanför Gävle för att få en bensträckare och inte sträckköra de 100 milen som resan gick på. 19 timmar efter starten var jag åter hemma. På vägen hem gjordes stopp på välkänt hamburgerhak i Hudik och dieselpåfyllnad (och dränering av plånbok) på Gävle Bro.

Vi gick först runt i cirka en timme på ytan och jag pekade hjälpte till med beskrivning på var saker och ting fanns och vad deras funktion varit. Plomberingen här har varit fullödig och gedigen så väldigt få rester syns. Allt är övertäckt med cirka 50 cm jord och gräs så utan ritningar och spåren från vägar så är det väldigt svårt att hitta rätt i terrängen.

Batteriet låg även väldigt långt bakgrupperat, över 700 meter från havet och med längsta punkt under jord över 29 meter över havsytan. En rätt udda placering att tappa 700 meter av de 10000 meter som var effektivt skjutavstånd för pjäserna.

Efter detta gick vi ner alla tillsammans för en rundvandring och utforskande i hus K, centralanläggningen. Efter mina tidigare besök i serie II anläggningar så fanns en hel del likheter men även vissa olikheter som tex att här fanns spår efter tre generatorer, inte de brukliga två. Glykolen från motorerna kyldes också via luftväxlare istället för sjövatten pga avstående till havet. När inte många har besökt serie II batterier sedan de utgick ur organisationen kommer här ett bildkollage med lite fakta.

SL4 var enligt uppgift klar 1967-1968, orginalritningar är från 1963-64. I december 1966 är man klara med montaget av de tre kanonerna, vilket borde ha gjort att byggstart var senast under 1965.

I delserie II var nästan alltid pjäserna separerade från centraldelen. Denna centraldel liknar de som är mer kända från Femörefortet och Havstoudd med allt utbrett på längden. Eldledningsplatsen är också densamma i två våningar ovanpå en spiraltrappa. Lösningen med separata pjäsplatser gör då att signaler och el från centraldelen måste gå genom borrhål bort till pjäserna, vilket gör att det finns två orter ut från centraldelen och en bit mot pjäserna.
Det finns inget nödutgångsschakt som på serie I, som samtidigt var luftintag, utan här tas luften in via ingångstunneln. Den förbrukade luften trycks delvis ut via huvudingången och gassaneringen men huvudparten blandas upp med avgaserna och trycks ut via den unika utblåsningstunneln och schakt.

Anläggningen är i stort sett utrensad, precis som sig bör. Här har man gjort ett bra jobb även att det var tidigt i avvecklingsperioden då man rev runt år 2000. Egentligen är endast dörrar, några fläktar och spiraltrappan kvar förutom stålfundament och väggarna. En vattensamling fanns i stötvågsslussen på grund av avsaknad av avlopp i det rummet, inget mögel eller dålig luft förutom i eldledningen där luften inte cirkulerat alls.