Vid en mobilisering skulle stora mängder materiel och manskap förflyttas från södra Sverige till Övre Norrland och striderna som Sverige antog skulle stå i Kalix- och Luleåälvdalar. Om styrkorna skulle hinna fram i tid för att stoppa en invasion gällde det att transporter på landsväg och järnväg fungerade, inte saboterades och att mobiliseringen gick så smärtfritt som möjligt så soldater kunde infinna sig på sina mobiliseringsplatser.

Med södra Sverige menas här Smålands och Västmanlands skogar där mängder med förråd fanns. Från höjd med Mälaren – Hjälmaren utgick de fyra syd-nordliga så kallade koncentrationsvägarna;

A Kristinehamn – Tärendö
B Örebro – Överkalix
C Stockholm – Kalix
D Eskilstuna – Morjärv

Speciellt sårbara delar var naturligtvis broar, inte minst de över större vattenövergångar som de Norrländska älvarna. Vårt vägnät med bra vägar syd-nord men sämre och färre öst-väst var en del av invasionsförsvaret – det skulle snabbt gå att ta sig norrut för svensk trupp men sakta och med problem för en Sovjetisk trupp öst mot väst. Vi hade därför minimerat antalet broar, de som skulle användas av Sverige skulle försvaras och de som fienden kunde använda i Övre Norrland var inlagda i de många armébatteriernas skjutbord som fasta mål att spränga. I lager hade Sverige flytbroar som ingenjörstrupperna snabbt kunde bygga vid förstörda broar medans övergångar som vi trodde fienden skulle använda förstärktes med värnkanoner och minerades.

Någon gång efter 1967 gjordes minst två fasta vattenövergångar i Ljusnan, en nedströms Sveg och en vid Bollnäs. Den vid Sveg hade på sin norra sida bara 200 meter till koncentrationsväg medans det söderut fanns en riksväg. Vid användande av denna vattenövergång kunde många mil kapas genom att inte ta omvägen genom Sveg.

Varför då 1967 ? Jo, Eniros historiska flygbilder avslöjar inga byggda övergångar vid denna tid. Kraftverken i närheten var då redan byggda. Att bygga dessa övergångar under kraftverksbyggtiden hade underlättat då vattenflödet i älven mer eller mindre var stängt.

Övergången nedströms Sveg nås söderifrån genom ett längre vägnät att skogsbilvägar som på slutet, fastän nu igenväxt, är rejält förstärkt i den delvis branta nedstigningen till älven.

Där är det utsprängt för att komma ner till vattennivån och sedan cementerat en vägbana på botten av älven. På andra sidan fanns en väg ner till vad jag antar är ett timmeravlägg för flottningen där en rejäl stenmur är byggd som sydd. Stenbrottet ligger precis bredvid muren och avskiljs endast av vägen upp från vattenövergången.